På mig så har djur en otrolig påverkan. Jag trivs med att hålla på med djur. Och än så länge har jag hållt på med olika sorters djur.

Leguanen Lea är en av mina favoriter när jag var djurskötare.

Kungspyton tror det var. Orm i allefall

Lite blandade bilder från då jag var djurskötare.

Även mammas hund går jag bra ihop med. Kallar honom min lilla vakthund för han tar hand om mig när jag får ett anfall.

Och nu även lite större djur.

När jag skriver är det om hur livet just nu. Ja undrar gymnasiet och skol tid hade jag vänner. Men när jag tvingades sluta och hamnade i ett fullständigt kaos till vårdsystem. Då han det hända mycket med en individ.
Att hamna på institution näst intill låst. Att vara inlåst på ett sådant ställe tappar man kontakten med vänner och glömmer lite av känslan av att man har ett eget värde. Att bli strypt på sina känslor, att strypa den person jag är för att bli så lätthanterlig som möjligt för institutionen. Detta händer samtidigt som jag blev sjukare anfall fortsatte blir värre och kraftigare. Då skulle jag formas och samtidigt orka och lära mig om vad som händer när jag får ett anfall. Men det blev för mycket för mig, institutionen gjorde så jag mådde pyton. Utåt visat jag sällan hur jag mår. Jag vet inte riktigt hur man gör, det är en av nackdelarna med mig Asperger/ADHD detta är ingen ursäkt utan hur det är för mig. Iallafall så mådde jag otroligt dåligt över att strypa för att formas och samtidigt som anfall sliter på en. Ens egna person slutar att finnas. Man bryr sig inte längre. Det slutade att jag ville dö. Jag orkade inte. Så det gick så långt så jag gjorde flera självmord försök men misslyckades. Då orkade jag inte längre med mitt liv jag orkade inte längre lida. Efter flera självmordsförsök så flyttades jag på. Jag kom tillbaka till Skara och hamnade inom LLS. Trodde jag hade kommit ur institutionens värld. Och det trodde jag länge. Men det jag inte märkte var att de gjorde samma sak med mig. De skulle strypa och bryta ner mig så att jag blir så lätt hantelig som möjligt. Min egna vilja, mitt egna tänkande, min egna person skulle bort. Jag uppfattade eller trodde kanske mer på att jag var besvärlig och till belastning. När LLS tog över så byggdes det upp en mur runt mig. Det är lätt att se detta nu när jag har lyckas riva ner deras mur. Under två års tid har jag blivit mot arbetad i utveckling och man har försökt att forma mig så att jag inte ska kunna stå på egna ben. Utan för ett liv inom institutionens värld öppen eller sluten.

Så efter två år med detta så har man blivit van vid att leva inom institutionens mur. Jag har lyckas riva ner deras mur runt mig men deras jobb att försöka att anpassa mig till institution har satt sina spår.

Jag skriver inte för att jag vill ha uppmärksammat eller att andra ska tycka synd om mig.
NEJ jag vill bara förmedla om den värld som jag lever i med flera funktionsnedsättningar/sjukdomar.

Livet är ingen dans på rosa moln.

Känslor är svårt att förstå sig på.Det är mycket som kan snurra i en huvud samtidigt. Att tro på sig själv men samtidigt tvivla mm. Har inte riktigt ord för det jag känner. Har haft en Asperger låsning igen. Avskyr det.

Men trots det så mår jag en då bra för omständigheterna.

Arbetar hårt med att öka min själv känsla och själv förtroende.

Torsdag morgon och music passion. Tränar på teater inför föreställning som kommer att vara i April.

Jag är inte van vid att har personer runt mig som stöttar. Som visar närhet, värme, som hjälper en, som uppmuntrar ens framsteg .

Jag är inte van att få beröm. Jag är inte van att få känna mig värdefull. Jag är inte van att värde sätta mig själv. Jag är inte van att ha en meningsfull vardag. Jag är inte van att se en framtid där jag skulle kunna göra något meningsfullt.

Nu vågar jag mer se en framtid där jag kan på värka mig liv på egna hand. Jag vågar glädjas över framstegen jag gör.

Men men nu är min rast strax slut så måste sluta och börjar träna igen

Vet att jag inte skrivit på länge. Det har hänt mycket i mitt liv på otroligt kort tid. Mycket omställningar. Mycket rent ut av.

En stor om ställning är att inte ha personal hos mig längre. Utan jag ska kunna ta hand om mig själv när jag har ett anfall. Enbart detta har varit och är fortfarande riktigt omställning.

En sak som är positiv är att jag börjar få känningar innan anfallen. Inget alltid men ibland.

Känningarna är det är lite svårt att förklara men ska försöka. Det känns konstigt i huvudet och blir konstigt yr/ snurrig. Anfallen triggas igång med hjälp av blinkande ljus och lampor och sånt. Svårt att förklara då jag knappt förstår vad som händer. Dock för känningar så kommer anfallen fortfarande plötsligt.
Har haft några riktigt jobbiga anfall och tuffa fall. Fallit ner för trappor. Slagit i huvudet i handfat. Lite som vanligt känns det som.

Jag har utmanat mig själv.

Jag ska göra 100 träningspass innan midsommar. Detta har peppat mig otroligt mycket

Återträff och planering med min ska'ut patrull. Sjukt kul att få träffa alla igen.

Vi började och var duktiga och planerade. Kom rätt så långt tycker jag jag iallafall.

Dock fick jag ett kraftigt anfall. Med kraftigt kramper. Hade typ kramp på ca en timme. Patrullen ringde 112 . Så det kom både räddningstjänsten i väntan på ambulans, ambulans med massa sjukvårdare och ambulans helikopter med läkare. De valde att häva anfallet med medicin. Jag behövde inte åka med in.

Så just nu är jag är jag slö, utmattad, trött och ont i kroppen. Men är med i min härliga ska'ut patrull Klockarö.