Det är förvirrande även för mig som har sjukdomen. Dysfunktionella anfall räknas inte som en riktig diagnos men endå på något sett.
Men anfallen som jag får är ju verkliga, jag blir helt veck. Reagera inte på något.
Det flesta som svimmar känner oftast att de är på väg att svimma eller känner sig konstigt innan. Men sån tur har inte jag. Bokstavligen faller jag bara ihop. Det är som att trycka på en knapp, vart enda muskel i kroppen slutar att funka. Blir som en geléklump.
Detta kan ske vart som och hur som helst: på stan, när jag badar, på träning och matcher, i trappor, på övergångsställen, ute som inne. Det är inget som jag kan styra eller påverka.