Att sjukvårdspersolan främst ambulans kan ignorera och säga att en är vaken fast man medvetslös (har anfall). Att de för det mesta bara ifråga sätter när personal som ser mig och mina anfall dagligen. När de som känner mig lägger märke till förändringar och ber om hjälp då blir de ifrågasatta. 

 

 

Den persolan som hjälper mig vet hur mina anfall ter sig. De vet att efter långa anfall med kramper så har jag världigt lite ork. De vet att de måste påminna mig att äta mellan anfallen eftersom jag själv inte tänker så långt för jag är helt slut. De vet att jag inte klagar i onödan att det krävs mycket innan jag gråter. De ser när de jobbiga anfallen kommer när jag i princip är helt väck i huvudet, när anfallen avlöser varandra i timmar iband. De se till så  att jag har fria luftvägar under mina anfall. De har lärt sig mönsterna på hur jag blir i samband med hjärnskakningar. De säger ifrån när de inte tycker att en skada efter ett anfall ser okej ut. De ber om hjälp från kommun sjuksköterskorna ( främst LSS sköterskan). De försöker att se till att jag inte skadar mig mer undertiden jag har mina anfall. De accepterar att man inte alltid orkar. De säger ifrån på skarpen mär de ser att jag behöver vila, efter som jag inte själv känner av det. De försöker föra ens röst när jag själv inte är i skick att det själv. De vet att jag är så jäkla envis att jag kan få för mig att ställa mig upp fast att jag knapt är vid medvetande. De vet att jag har svårt att sätta ord på hur jag känner. De vet hur lätt jag blir utråkad. De vet om jag vakna upp efter ett anfall och skulle var uppkoplad med en massa sladdar och slangar och nålar, då vet de att de gäller att få tag i mina händer snabbt och förklara vad som händer. Annars är risken att jag skulle dra loss de jätte stor och det har hänt flera gånger. De vet att även om jag behöver vila (tillexempel hjärnskakningar) så måste jag även få stimulans i lagom dos. De gör så att jag vågar röra mig på offentliga miljöer eftersom jag vet om att de tar hand om mig om jag skulle få ett anfall.

Även om de inte vet så mycket om min sjukdom. Även om de iäntligen inte kan göra så mycket än att hålla koll  på mig under mina anfall, de har inga resurser att tillta för att häva eller hjälpa mig under anfaller förutom kudde och filt. Fast deras knapphändiga resurcer och kunskap så hjälper de mig i min vardag. Så att jag ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. De hjälper mig sjukt mycket och betyder oerhört mycket med den säkerheten och backup som de är för mig.