Jag brukar säga att jag har två typer av anfall. Den vanliga där jag bara faller ihop och sen vaknar jag till liv igen som ingenting. Den andra är där jag in de vaknar till ordentlig efter ett anfall, utan får anfall efter anfall hinner knappt vakna inna nästa anfall.

Att få anfall är jobbigt men att få anfall och inte vakna till medvetande helt. Utan känna hur man sjunker och stiger i medvetandet.
Jag är van vid mina anfall men när man bara pendlar i medvetande så är det sjuk jobbigt. Vet inte hur mång gånger som jag har önskat att inte pendla utan hellre bara medvetslös. Låter säkert konstigt men inte för mig. Att vara medvetslös så är jag helt borta, tid och rum finns inte. Har ingen uppfattning om vad som händer runt mig.
Men att pendla i medvetande är obehagligt och läskigt. Även om jag känner att jag sjunker så vet jag inte om jag kommer att "svimma" eller om jag klara av att behålla mig vaket tillstånd.
Och oftast under dessa utdragna anfall så funkar inte min hjärna inte som den ska. Jag bli vresig och envis, ska klara av att göra saker även om jag inte ens klara av att så upp. Detta är oftast saker som jag själv inte har något minne av.
Just ett sådant anfall har jag haft nu i kväll. Eller har fortfarande. Just nu är jag hyfsat vi medvetande så jag hoppas det släpper snart.
Be om ursäkt om det är en det felstavningar och fel meningsbyggnad. Hjärnan är inte riktigt "vaken" ännu.

Har fått två positiva besked i dag ska ner till Göteborg. Först till handkirugen och sen till neurologi mottagningen.

Handkirugen ska kolla på min tumme som jag skadade i samband med en svimning för typ två år sen. I höstas så märkte de att det fattas nervsingnaler (muskelsignaler) till timmen. Så tummen är jag tvungen att tejpa så att den är i ett bra läge.

Neurolog mottagningen vet jag faktiskt inte vad som ska ske. Kan alltid hoppas att de kan hjälpa mig med anfallen. Men men förväntansfull är jag äntligen något som går åt rätt fåll.

Måndag morgon. En hel vecka framför sig.
By vecka och nya möjligheter.