Går dagen gick lugnt till. Vilade mig både på grund av medicinen och hjärnskakningen. Både gör mig lite slö och trött. Trots detta ville jag hänga med på recliam. Även denna gång var det himla kul.

På recliam så fick jag två anfall. Jag börjar misstänka att blickande lampor kan trigga igång ett anfall. I samband med anfallen så fick de jag var med hjälp att flytta undan mig och så. Bland annat var det en man som hjälpte till. I samband med det andra anfallet. Vi skulle precis åka så svimmar jag i en trappa ute i regnet. När jag vaknar upp efter anfallet så ligger jag inne. Han frågar hur jag mådde? Jag svara som jag brukar: jag lever det ska gå. Det var då denna mannen säljer något som jag kommer bära med mig länge. Han förstod att jag så så för jag inte ville vara till besvär. Och det är ytterst sällan jag hör det. Han uppmuntrade mig och peppa mig. Vid något tillfälle blev jag kallad hjälte. Han sa att jag var välkommen till på recliam fast mina anfall. Att anfallen inte var något problem.

Jag är inte van vid detta. För mig finns det ingenting som är självklart. Och speciellt nu när min tillvaro är upp och ner och bara kaos. Jag är inte van vid att kunna göra saker som andra gör.

Jag skulle så gärna vilja att ni delar detta. Bland annat så denna mannen få veta hur mycket hans omtanke betyder för mig.

Det är kaos i huvudet just nu. Och när det blir kaos i huvudet så glömmer jag massa.
Fick ett anfall och solg i skallen i stentrappan.

Som tur så var det ingen skelett skada utan lyckats stuka nacken. Har nog också fått hjärnskakning igen.

Så för min del blir det en lugn dag i soffan.

Håret växer som ogräs. Det börjar bli långt nu. Känns ovant efter att haft kort hår. Kul att kunna göra saker med det nu. Både tofsar och flätor längtar till det blir ennu längre. Jag börjar lika en tjej igen. Dock syns det inte så mycket eftersom jag springer runt med hjälm en hel del. Mest ute men glömmer lätt av att jag har på mig den så använder den inne också och den mjuka hjälmen använder jag också mer efter olyckan.

Det kommer de dagarna som man undrar om ens liv kommer att bli som innan jag insjuknade.

Jag funderar en hel del på livet det som hänt det som kan hända. Jag drömmer mig bort. Att bara låta fantasin få flöda. Att ibland bara kunna fly undan verkligheten när det är som jobbigast. Det här hänt så mycket mer i mitt liv än vad det borde.

Jag har flera gånger varit tvungen att kämpa för mitt liv. Jag har haft hjärtstopp och var tvungen att få två stötar för att komma igång igen. Många sprickor/frakturer har jag varit tvungen att genomlida. Det är helt otroligt att min lilla hjärna endå klara sig igenom alla hjärnskakningar. Att med vilja och livsglädje kämpa precis efter att varit nedsövd, precis efteråt så fes som en kråka och hälft veck på grund av mediciner så ringde jag LSS sjuksköterskan för att berätta om att jag varit med om en olycka. Jag har vid flertals gånger ramlat ner för trappor. Min kropp har kämpat med att få upp vatten ur lungorna då man har fått anfall i vatten. Har tappat räkningen på hur många gånger man har vaknat efter ett anfall och ligger i en pöl av blod. Att gång på gång inse att jag haft tur att jag vaknade denna gången också. Minns inte ens hur många jag gråtit av hopplöshet och smärta. Det är otroligt att kroppen orkar med takykardi, astma och läkemedels allergi.

Som jag sa innan så har jag varit med om mycket mer än många andra i min ålder. På varken gått eller ont. Jag uppskattar livet mer nu än innan. Jag är nöjd med att jag lever. Men jag är människa och vill leva utan att vara tvungen att vara rädd, trött, smärtpåvärkan, utmattad, stunder slagen och så. Än så länge är jag stark och det kommer jag kämpa med.

Så himla stolt och glad. Igår så var jag anfalls fri i två dygn. Det är inte mycket men det är en bit på väg till förbättring. Är så nöjd.

Är glad över att medicinen börjar ge effekt. Och att veta att jag tål den.

Igår busade jag och lillsyrran. Det var riktigt kul att våga vara en syster utan att tänka på min sjukdom.

Dock har jag fått ett nytt trycksår och på väg till ett till.

Vaknade i morse med världens träningsvärken. Kramperna är ett helvete för kroppen. Kroppen tar en del stryk.
Blev en sväng till morsan idag i allefall.

Blev attackerad av två små hundar. Massa kärlek i allefall.

Som sund suddiga bilder. Men de blev överlyckliga när jag satte mig på golvet.

Blev TENSen sen på eftermiddagen. Lite lindring av de skadade axeln nyckelbenet och armen. Testar lite ny placering av plattorna. Kändes lite konstigt att den tog på så stort område.

Så sjuk trött på anfallen just nu. Att få ett anfall på typ 3 timmar med massa kramper. Är så sjukt utmattad i kroppen efter. Det är inte okej att de får fålla på så länge. Men efter anfallet så lyxa jag till det med pizza.

Det blev sådär konstigt ikväll igen. Det bara snurrar till och sedan förlorar jag balansen helt. Men i kväll hade jag otur när jag tappar balansen så råkar jag smälla i tinningen i köksbordet och svimmade av en kort stund. Detta var inget anfall utan jag blev däckad av smällen. Och det skrämmer mig. Hoppas att det slutar. Hoppas verkligen att de bara är kroppen som ställer in sig på medicinen.

Så nu ligger jag i soffan med is på märket.

Får får höra att jag måste börga leva. Men när jag vill utforska värden på det sett jag är van vid så får jag bara skäll. För då skadar jag mig bara och de tror att jag gillar det. Men nej jag avskyr att skada mig.

Jag är van att utforska livet genom att göra saker. Och lär mig inte av mina misstag och det händer att jag gör om samma misstag flera gånger om. För för mig så koplar det inte hela vägen. Konsekvenstänkande funkar inte riktigt hos mig. Jag kan sitta och prata om vilka risker vissa saker har men. När det kommer till praktiken så försvinner allt och jag bara glömmer av det. Det är inget jag styr över och hänger ihop med min asperger och ADHD. Trors det så får jag skäll för att inte tänker mig för. För de förstår inte riktigt hur jag ser på omvärlden de vill inte förstå.

Jag är van att livet är ett äventyr som ska utforskas. Och den synet på livet gillar jag. Jag får hela tiden testa mig själv och vill hela tiden utvecklas.

Jag har gjort saker som många andra inte hade gjort. Och jag gillar en hel del saket som skulle få en hel del att efer flera gånger om. Jag vill fortsätta utorska min omgivning på det sätt som jag är är gillar och är van vid. Just nu så är det rättså jobbigt efter som det är mycket som händer på många plan.

Jag har fortarande drömmar. Och jag vill inte ge upp dem. Och jag vill verkligen inte ge upp drömmar för så länge man fortfarande har hopp.

Jag älskar livet. Och att utforska världen med allt det innerbär. Fast just nu så är det lite jobbigare än vad jag är van vid. Jag slår mig mer än jag brukar. Jag vill bara utforska världen. Jag är medveten om anfallen fast detta vill jag utforska. Jad vill leva ett liv med äventyr som livet innerbär.

Alla bilder är på mig men de är gamla bilder.

Har haft ett par tuffa dagar. Blir helt utmattad efter anfallen och allmänt trött. Men var och shoppade igår. Nya jeans och skor blev det bland annat.

Denna solnedgång tog jag igår

Dagen började med teater vilket var trevligt. Strax efter fick jag ett anfall fy å blä. Hemma sedan tog jag det lugnt fram till sjukgymnasten kom vid 16 tiden. Fortsatte med träning av knä och arm/axeln. Sedan var det dax för fredags mys vilket var trevligt. Men vid 20 tiden så snurrade det till och jag ramlade om kull. Tappade helt balansen.

Detta är något nytt så är lite skraj men okej. Detta hände två gånger till efter det.

Detta skrämmer mig. Jag känner inte igen mig. Och är rädd att det ska vara den nya medicinen som spökar. Balansen spökar så att jag ramladeom kull. Eller vi vet inte om det är medicinen eller inte. Kan även vara blodvärdet som krånglar igen. Kan ju även vara så att blodvärdet är lågt igen.