Går dagen gick lugnt till. Vilade mig både på grund av medicinen och hjärnskakningen. Både gör mig lite slö och trött. Trots detta ville jag hänga med på recliam. Även denna gång var det himla kul.

På recliam så fick jag två anfall. Jag börjar misstänka att blickande lampor kan trigga igång ett anfall. I samband med anfallen så fick de jag var med hjälp att flytta undan mig och så. Bland annat var det en man som hjälpte till. I samband med det andra anfallet. Vi skulle precis åka så svimmar jag i en trappa ute i regnet. När jag vaknar upp efter anfallet så ligger jag inne. Han frågar hur jag mådde? Jag svara som jag brukar: jag lever det ska gå. Det var då denna mannen säljer något som jag kommer bära med mig länge. Han förstod att jag så så för jag inte ville vara till besvär. Och det är ytterst sällan jag hör det. Han uppmuntrade mig och peppa mig. Vid något tillfälle blev jag kallad hjälte. Han sa att jag var välkommen till på recliam fast mina anfall. Att anfallen inte var något problem.

Jag är inte van vid detta. För mig finns det ingenting som är självklart. Och speciellt nu när min tillvaro är upp och ner och bara kaos. Jag är inte van vid att kunna göra saker som andra gör.

Jag skulle så gärna vilja att ni delar detta. Bland annat så denna mannen få veta hur mycket hans omtanke betyder för mig.