En dag i Augusti 2012 så startade min kamp mot min sjukdom det var då jag fick det första anfallet. Då trodde jag att jag bara hade glömt att få i mig tillräckligt med vatten och näring. Den där dagen minns jag eftersom jag tränade springing. Och det anfallet var så kort så jag han precis landa så vaknade jag.

Livet är inget man kan rå för. Saker sker och man kan inte hindra att det som sker. Man måste acceptera det och lära sig leva efter vad som sker. Man vet inte vad som kommer att ske i ens liv eller ens närmase liv.
Livet är inget man kan rå för. Man vet inte när det är ens sista stund. Man vet inte om man lever imorgon. Man vet inte om man överlever dagen.
Detta är funderingar som jag har haft de senaste dygnen.

När någon råkar ut för en svår sjukdom som påverkar dennas liv. Är det inte bara den individen som påverkas utan alla runt denna individ. Jag vet själv hur det är. Den där dagen då jag fick mitt första anfall. Jag var rädd. Då som nu finns min familj där och sköttar och hjälper till. Även vänner betyder otroligt mycket.

Man vet inte vad som kommer att ske i ens liv. Därför borde man bara ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Vissa dagar är bättre än andra.

Ikväll så blir det fredagsmys och powerstation så två guld stjärnor i kanten i en tuff vardag.