Idag är det internationella prematurdagen.

Dessa små kämpar. Som får för sig att komma till vår värld tidigare än de är mogna för.

För snart 10 år sen fick jag träffa min lilla lilla syster. Som kom tre månader tidigare än planerat. Bara 36 cm lång och 945 gram tung. I mina ögon som en 10åring så var hon aom vilken annan bebis men bara lite mindre, hon hade ju alla fingrar och alla tår. Nu i efter hand är hon min stora före bild att vara så tark och kämpa som gjorde sin första tid i livet. Då förstod jag ardrig allvaret i att vara för tidigt född. De var ju en liten bebis, en lite liten människa, en jätte liten indevid som behövde lite extra hjälp bara.

Trors slangar och sladdar är det en liten unik indevid. Det är små indevider som fått en tuff start i vivet. De får kämpa från början.

Lillsyrran är min största före bild och hjälte. Redan då så blev vi tajta och vi är fortfarande tajta fast det snart gått 10 år. Vi busar ihop, brottas och kicklas. Skratta så vi gråter av glädje. Minns inte hur många gånger vi legat och myst eller somnat intill varandra. Hon gav mig mottvation till att läsa för hon lysnade och var nöjd trots att en siga tog jätte lång tid.

Hon är uppväxt mig och mina handikapp. Hon har kunnat lugnat mig snabbt när det blivit kaos och det bara snurrar i mitt huvud. Hon är uppväxt mig mig utan att tänka på att jag är annorlunda. Det var först när mina anfall kom som hon märkte det.  Och så för ett par veckor sen undrade hon varför jag grät?  Jag gråter när det blir för mycker och då få en kram och den fågan: Varför gråter du Josse? Det var dags att för att förklara att alla inte funger lika dant. Att handikapp inte alltid syns utanpå. Att försöka förklara på varför man reagera och inte är som andra är.Och det var inget konstigt jag var fortfarand samma syster som innan ju men hon förstod varför jag kan komma hem till mamma och familjen gråtandes. Då får man en kram och frågan:Är det kaos igen? Och hon förstår vad som händer.