Det var scouter ikväll. Och på schemat stod det mörkerspårning. En vandring i mörktet med stationer som de ska hitta.

Fick hålla en egen station. Uppskattar förtroendet som jag fått på scouterna.

Mörktet skrämmer inte mig längre. Utan jag vant mig med det. Ibland känns det nästan lite tryggt. I mörktet så kan man drömma sig bort och fly vardagen. I en mörk skog kan man fantisera en massa. Mysterier, monster, älvor och drakar det är bara fantasin som sätter gränser.

Längtar så tills min kropp är hel. Att inte alltid vara märkt med sår, blåmärken ja det är det som sys utåt. För smärtan från skadorna av anfallen sys inte. Och jag försöker dölja de för de mesta. Jag har varit tvungen att vänja och acceptera att jag är sönderslagen. Jag vill inte klaga eller vara besvärlig.

Jag saknar att pressa min kropp utan att vara rädd för att få ett anfall. Jag har börjat att testet mig kropp lite men inte som innan jag blev sjuk. Det är svårt att kunna prestera när inte kroppen är hel. Och man blir ju frustrerad när man vet vad man har kunnat.