Ja är för envis för mitt eget bästa. Detta vet jag men det hjälper inte. Att vara så envis att jag bara fortsätta trots skador och sånt. Envisheten kan vara en styrka till en viss del. Så som när jag har haft ett anfall i höghöjdsbanan och så fortsatte jag så fort jag vakna. Eller när jag får ett anfall under tiden jag leker.
Men anfall, hjärnskakning och envishet är något som inte går bra ihop. Ibland behöver jag någon som kan säga till att jag borde ta det lugnt imellanåt.
Bland annat efter ett anfall så är det bland det första jag säger JAG LEVER eller DET SKA GÅ eller FÖRLÅT. Detta är det vanligaste kommentarer jag ger i samband med anfallen.

Även om jag vet att jag inte är till besvär så känner jag mig i vägen och jobbig. Jag vill verkligen inte vara besvärlig eller till belastning. Vet att det inte är så men känns så en då. Jag vet att jag inte kan styra mina anfall. Att de bara kommer och det går jätte fort. Jag kan få anfallen när som var som hur som och detta menar jag bokstavligen. Vet inte ju många gånger jag har fått ett anfall mitt i en mening.

Har en hjärnskakning och mindre jack i pannan. Ska göra natten själv i äntligen men pga smällen mot huvudet har gjort så att jag har fått tillsyn i natt. Så blir väckt hela tiden. Ont i skallen spyr fy fy fy blä blä. Ska försöka vila innan de kommer och stör igen