Njut av livet. Lev det liv du vill i mån du kan. Gör saker du vill och låt ingen tvinga dig till något du inte vill. Våran livs tråd är skör. Lev livet innan det tar slut.

Jag är otroligt medveten om att jag inte är som alla andra. Till det yttre så bär jag hjälm. Jag har näst konstant med blåmärken och sår. Delvis så är jag korthårig och klär mig som en kille. Så många misstar mig för kille.
Till det inte syns på ytan. Jag har ADHD och Aspergers två superkrafter som jag lever med. De som inte känner mig kan tycka att jag inte reagerar som alla andra med det är inte konstigt då min bild på omvärlden är olik andras. Jag har även mina anfall. De syns inte förrän jag väl får ett.
Min historia är tuff. På grund av mobbning och en idiot till far. Så jag får höra att jag är ett maskrosbarn.
Jag får ofta höra av människor runtomkring mig att jag sprider glädje och energi. Att jag är positivt. Att jag alltid har något bus på gång. Att jag vill gått och vill så gärna hjälpa till. Sprallig och energi full.

Skriv gärna om vad ni vill veta och om in här några frågor. Eller ön det är något ämne ni vill att jag tar upp. Detta skulle jag uppskatta jätte mycket.

Det är fortfarande jätte svårt att ta in. Olyckan var jobbig för mig Och alla runt om kring mig. De vist inte hur allvarligt det var. De viste inte om jag skulle överleva om jag skulle dö. De viste inte om jag skulle vara den Josefin som de känner utan våra svårt hjärnskada.
Efter olyckan så räknas min sjukdom/tillstånd som livshotande. Detta fick jag höra igår och det var sjukt jobbigt att höra. För jag vill leva.
Trots detta jobbiga så valde jag en då att gå och kolla på lillsyrran bowling träning och sedan tittade jag på halva av min innebandy träning(orkade bara kolla på halva).

Jag har otroligt tur som inte slår mig mer än vad jag gör. Och inte allvarligare heller. Den kontakt jag har just nu är en psykolog för man tror/trodde att terapi ska kunna förbättra mina anfall. Psykologen har inga jätte stora förhoppningar på terapin men nu tycker hon att man måste göra något innan mina anfall tar livet av mig.