Just nu är det fortfarande vila för min del. Mitt huvud har fortfarande inte återhämtat sig efter olyckan.

Det är fortfarande konstigt att tänka på det som har hänt. Läskigt. skrämmande. Vet inte vilket ord som passar bäst.

Bilden är tagen strax innan olyckan i Onsdags. Känsla när du åker i full fart på brädan på en fin långsträcka eller lättare backe. Det är en sån frihetskänsla utan dess like. Nästa lite som att flyga fram. Och det är stunder på brädan då jag faktiskt kan glömma av att anfallen kan komma dåck är dessa stunder korta och få. Då jag kommer på min sjukdom och mitt säkerhetstänkande börjar igen. Men det är svårt att ha ett säkerhetstänkande när man åker.

Enbart gående finns det massa risker. Så som trappor, övergångsställen, stenar, höjder, vatten, solen, regn, japp listan går att göra lång. Och längre om man vill leva livet hyfsat normalt. Så som långbord, scouting, innebandy, klättring, även denna lista kan göras lång för jag älskar livet och jag vill leva livet så länge jag bara kan.

Även om jag är vuxen så är jag rädd för saker. Jag gråter mig själva till sömns på grund av rädsla. Jag vet att det är okej att vara rädd och visa sig svag men det är jätte svårt. Även jag behöver trygghet och kärlek.