Frustrationen över att anfallen ställer till det. Att inget ska kunna gå utan att mina anfall ska ställa till det.

Är bara att hålla ihop sig och fortsätta vara stark.
Är bara att vänta ut stormen.

När jag får mina anfall så faller jag och det går inte att hindra. Jag faller handlöst till marken. Detta sker otroligt snabbt så man finner inte fånga.
Detta ser oftast ganska traumatiskt ut vilket jag förstår. Jag är överrörlig i mina leder så när jag faller så vänder, vrider och böjer min kropp sig på väldigt konstiga sätt.
Jag kan faller ihop vart som helst, vilket händer. Jag har fallit i skog, stenar, klippor, backar, i hopp, i farten när jag springer, när jag klättra, i vattnet när jag badar, när jag leker, i trappor, japp när som. Listan kan göras längre. Trots detta att jag får anfallen så har jag otroligt tur som inte slår mig allvarlige än vad jag gör. Min kropp har vant sig med att falla flera gånger om dagen. Min smärt tröskel är jätte hög så jag känner inte längre av blåmärken och skrap och andra mindre skador. De gånger jag vaknar upp efter ett anfall och har ont då vet jag att det är något jag måste hålla koll på så det inte blir värre.

Fast att min liv är tufft och jobbigt så har jag tur som överlever fall efter fall utan att slå mig allt för illa. Jag är glad över allt som jag klara av, en del med hjälp av människor runtomkring mig. Och jag har svårt att säga detta men jag uppskattar ert städ och stöttning. Men hjälp av er runtomkring mig så klara jag av mycket mer äv vad jag skulle utan er.
???