Njut av livet. Lev det liv du vill i mån du kan. Gör saker du vill och låt ingen tvinga dig till något du inte vill. Våran livs tråd är skör. Lev livet innan det tar slut.

Jag är otroligt medveten om att jag inte är som alla andra. Till det yttre så bär jag hjälm. Jag har näst konstant med blåmärken och sår. Delvis så är jag korthårig och klär mig som en kille. Så många misstar mig för kille.
Till det inte syns på ytan. Jag har ADHD och Aspergers två superkrafter som jag lever med. De som inte känner mig kan tycka att jag inte reagerar som alla andra med det är inte konstigt då min bild på omvärlden är olik andras. Jag har även mina anfall. De syns inte förrän jag väl får ett.
Min historia är tuff. På grund av mobbning och en idiot till far. Så jag får höra att jag är ett maskrosbarn.
Jag får ofta höra av människor runtomkring mig att jag sprider glädje och energi. Att jag är positivt. Att jag alltid har något bus på gång. Att jag vill gått och vill så gärna hjälpa till. Sprallig och energi full.

Skriv gärna om vad ni vill veta och om in här några frågor. Eller ön det är något ämne ni vill att jag tar upp. Detta skulle jag uppskatta jätte mycket.

Det är fortfarande jätte svårt att ta in. Olyckan var jobbig för mig Och alla runt om kring mig. De vist inte hur allvarligt det var. De viste inte om jag skulle överleva om jag skulle dö. De viste inte om jag skulle vara den Josefin som de känner utan våra svårt hjärnskada.
Efter olyckan så räknas min sjukdom/tillstånd som livshotande. Detta fick jag höra igår och det var sjukt jobbigt att höra. För jag vill leva.
Trots detta jobbiga så valde jag en då att gå och kolla på lillsyrran bowling träning och sedan tittade jag på halva av min innebandy träning(orkade bara kolla på halva).

Jag har otroligt tur som inte slår mig mer än vad jag gör. Och inte allvarligare heller. Den kontakt jag har just nu är en psykolog för man tror/trodde att terapi ska kunna förbättra mina anfall. Psykologen har inga jätte stora förhoppningar på terapin men nu tycker hon att man måste göra något innan mina anfall tar livet av mig.

Just nu är det fortfarande vila för min del. Mitt huvud har fortfarande inte återhämtat sig efter olyckan.

Det är fortfarande konstigt att tänka på det som har hänt. Läskigt. skrämmande. Vet inte vilket ord som passar bäst.

Bilden är tagen strax innan olyckan i Onsdags. Känsla när du åker i full fart på brädan på en fin långsträcka eller lättare backe. Det är en sån frihetskänsla utan dess like. Nästa lite som att flyga fram. Och det är stunder på brädan då jag faktiskt kan glömma av att anfallen kan komma dåck är dessa stunder korta och få. Då jag kommer på min sjukdom och mitt säkerhetstänkande börjar igen. Men det är svårt att ha ett säkerhetstänkande när man åker.

Enbart gående finns det massa risker. Så som trappor, övergångsställen, stenar, höjder, vatten, solen, regn, japp listan går att göra lång. Och längre om man vill leva livet hyfsat normalt. Så som långbord, scouting, innebandy, klättring, även denna lista kan göras lång för jag älskar livet och jag vill leva livet så länge jag bara kan.

Även om jag är vuxen så är jag rädd för saker. Jag gråter mig själva till sömns på grund av rädsla. Jag vet att det är okej att vara rädd och visa sig svag men det är jätte svårt. Även jag behöver trygghet och kärlek.

Det är lite svår att förklara och prata om för jag förstår knappt själv vad som har hänt.

Men den känslan av att vakna upp på intersiven. Det var skrämmande att inte veta hur länge jag varit borta. Ont i halsen efter slangen hade jag. Hålla de som sagt på intersiven där de hade försökt att väcka mig ur narkosen men fick ett ordentligt krampanfall så sövdes omgående ingen. Kom till Sahlgrenska ca kl22 på onsdag på torsdag vid 10.30 började jag att vakna till liv. Ont i huvudet men annars oskadd typ. Låg på intersiven i ca 3,5 timmar i vaket tillstånd.
Sedan hamnade jag på KAVA (kirurgisk akut vård avdelning). Väl där hände det inte så mycket. Blev ombedd att hålla mig i sängen. Mamma var dr en sväng och fick se att jag levde.
Väl när jag fick mina anfall så fick jag höra att jag var jobbig och besvärlig. Detta är jätte jobbigt att höra eftersom jag inte kan göra något åt anfallen utan det är min vardag. På fredagen så gjorde de en ny röntgen på handen. Den blev lite irriterad effekter ett anfall. Fick åstminstånde komma hem i fredags vid 14. Väl hemma var personalen glada att se mig och att se att jag inte var allt för tilltufsad. LLS sjuksköterska var också glad över att det en då gick så bra som det faktiskt gjorde.

De i min omgivning (min familj, LLS sköterskan, personalen, och även jag) vet att jag kan slå mig allvarligt så det var bara en tid fråga innan de ringde och berätta att jag var ner sövd.

Fick höra från över läkaren på intersiven att jag hade tur som överlevde och var så oskadd.

Även sjuksköterskorna på intersiven och KAVA så att jag har ängla vakt som lever efter det fallet.

Efter omständigheterna mår jag helt okej. Ont i huvudet men inte konstigt. Yr vid lättare ansträngning. Så för mig blir det lugnt ett bra tag.

I onsdags kväll så fick jag för mig att dra ut med långborden. Fick upp farten och flög tram på brädan.
Men då fick jag ett anfall. Mitt minne slutar när jag står på brädan.
Det som hände sen har jag fått berättat för mig. Iallafall så blir jag hittade och ambulans blev till kallad och SOS skickade även en helikopter. När ambulansen kom så fick de in mig i bilen för att vänta på helikoptern. Sen vet jag bara att när helikoptern kom så intuberade (sövde ner mig) de mig. Med tanke på det trauma man kan tänka sig min kropp fick i fallet så flögs jag ner till Sahlgrenska. Där hamna jag på CIVA (central intensiv vård avdelning) och man gjorde en hel kropps undersökning och undersöka huvudet å hjärnan noga. Hade himla tur och klara mig med en hjärnskakning. Var inlagd i ca 2 dygn 12timmar på iva.

Skriver om det mer sen när jag orkar

Jag är van att försöka förklara mitt handikapp men nu tvivlar jag på det.
Kan jag på er bra sätt förklara så att ändra förstår? Hur ska jag göra för att undervisa oro och rädsla? Är jag beredd på de frågor som kan komma? Hur ska jag lugna de som blir rädda och oroliga?
Hur ja frågorna är många och jag försöker hela tiden ha en uppen kommunikation om detta.

Jag vill inte skada någon varken psykiskt eller fysiskt.
Jag är van vid att prata om mitt handikapp men just nu tvivlar jag på mig själv. Jag vet inte om jag kan förklara tillräckligt bra. Hur ska jag göra? Hur förklara man?

Dagen har rullat på. Började med att den nya hjälmen kom. Det är en mjuk hjälm. Eftersom jag inte använder den vanliga (hårda) när jag leker eller när jag spelar bandyn.
Sen var det dax för ortopeden att kolla på knät. Hon tror att det kan vara en meniskel eller korsband.
Hem äta lite plus vila med filmmys.
En sväng till familjen hann jag med innan innebandyn.

Riktigt kul att innebandyn är igång igen. Så kul att träffa laget och även retstickan till tränare. På bandyn så få jag komma som jag är och skulle det hända att jag får ett anfall så är det inte hela världen utan vi retas och har kul ihop på träningarna och matcherna.

Körde tills jag stupade på bandyn i dag. Bokstavligen talar så spelade jag till jag däckade. Fick ett anfall.

Nu är det mys framför serie med frozen yoghurt och chips

Mår efter omständigheterna okej.
Igår fick jag ett helvetes anfall. Då jag blev medvetslös i 1 timme och 45 minuter ungefär. Och undrar den tiden så hade jag över 50 kramper och flertalet andnings uppehåll och andades även oregelbundet. Personalen blev osäkra och ville att kommun sjuksköterska skulle komma och ta en titt. Sjuksköterskan tyckte inte att läget var hållbart så hon till kallar förstärkning. Vilket är ambulans. Vaknade till och känner hur huvudet hade åkt på lite stryk. Blev inskickad för kontroll om blev hem skicka snabbt igen.

Fick även höra av den ena ambulans killen att jag var en ömtålig liten tjej. En porslin docka.

Ja jag är stark men jag är människa också. Jag orkar inte hur mycket som helst. Just nu så känner jag att jag måste hålla ihop mig själv så att jag inte går i bitar.

Även jag tröttnar på att inte kunna göra något åt situation. Och desto viktigare att min omgivning kan fråga och vågar prata om det som händer.

Det är helt okej att bli rädd. Det är okej att du i min omgivning blir skrämd och skärrad. Min tillvaro är inte normal. Det är också okej att jag visar känslor och gråter.

Jag vill fortsätta att leva inte bara överleva.

Jag klättra i min tillvaro. Jag siktar högt för att nå ännu högre.

Och ännu högre.