När jag får mina anfall så faller jag och det går inte att hindra. Jag faller handlöst till marken. Detta sker otroligt snabbt så man finner inte fånga.
Detta ser oftast ganska traumatiskt ut vilket jag förstår. Jag är överrörlig i mina leder så när jag faller så vänder, vrider och böjer min kropp sig på väldigt konstiga sätt.
Jag kan faller ihop vart som helst, vilket händer. Jag har fallit i skog, stenar, klippor, backar, i hopp, i farten när jag springer, när jag klättra, i vattnet när jag badar, när jag leker, i trappor, japp när som. Listan kan göras längre. Trots detta att jag får anfallen så har jag otroligt tur som inte slår mig allvarlige än vad jag gör. Min kropp har vant sig med att falla flera gånger om dagen. Min smärt tröskel är jätte hög så jag känner inte längre av blåmärken och skrap och andra mindre skador. De gånger jag vaknar upp efter ett anfall och har ont då vet jag att det är något jag måste hålla koll på så det inte blir värre.

Fast att min liv är tufft och jobbigt så har jag tur som överlever fall efter fall utan att slå mig allt för illa. Jag är glad över allt som jag klara av, en del med hjälp av människor runtomkring mig. Och jag har svårt att säga detta men jag uppskattar ert städ och stöttning. Men hjälp av er runtomkring mig så klara jag av mycket mer äv vad jag skulle utan er.
???

Ja är för envis för mitt eget bästa. Detta vet jag men det hjälper inte. Att vara så envis att jag bara fortsätta trots skador och sånt. Envisheten kan vara en styrka till en viss del. Så som när jag har haft ett anfall i höghöjdsbanan och så fortsatte jag så fort jag vakna. Eller när jag får ett anfall under tiden jag leker.
Men anfall, hjärnskakning och envishet är något som inte går bra ihop. Ibland behöver jag någon som kan säga till att jag borde ta det lugnt imellanåt.
Bland annat efter ett anfall så är det bland det första jag säger JAG LEVER eller DET SKA GÅ eller FÖRLÅT. Detta är det vanligaste kommentarer jag ger i samband med anfallen.

Även om jag vet att jag inte är till besvär så känner jag mig i vägen och jobbig. Jag vill verkligen inte vara besvärlig eller till belastning. Vet att det inte är så men känns så en då. Jag vet att jag inte kan styra mina anfall. Att de bara kommer och det går jätte fort. Jag kan få anfallen när som var som hur som och detta menar jag bokstavligen. Vet inte ju många gånger jag har fått ett anfall mitt i en mening.

Har en hjärnskakning och mindre jack i pannan. Ska göra natten själv i äntligen men pga smällen mot huvudet har gjort så att jag har fått tillsyn i natt. Så blir väckt hela tiden. Ont i skallen spyr fy fy fy blä blä. Ska försöka vila innan de kommer och stör igen

Har haft mitt fallarm i max 2 månader. Idag så fick den fri spel. De har säkert varit över 10 falsk larm och när den ska larma för jag fick ett anfall så larma den inte. Detta känns inte helt okej, speciellt inte nu när man ska göra ensam nätter och larmet är det enda som säger till när jag har fallit ihop. Detlilla armbandet gör skillnad. Det är skillnaden att ligga i en blodpöl i en timme eller med andra allvarliga skador eller bara ligga nog ta minuter innan jag får hjälp och eventuella skador upptäcks. För båda min och de runt mig är detta en stor skillnad. När fallarmet inte funkar så vet inte personalen hur länge jag har varit medvetslös, de vet inte om jag har slagit i huvudet, de vet inte om jag har skadat mig. Har de otur hittar de mig i en pöl av mitt egna blod. Oftast näsblod. Men lika otäckt är det endå både för dem och även för mig. Att inte veta om någon är hos en när jag har fått ett anfall eller om jag är ensam. De gånger jag vaknar upp efter ett anfall ensam så är jag nästan alltid lite... Vet inte de riktiga orden men ska försöka förklara: orolig förvirrad avtrubbad som tidigt som det sista jag minns är sekunden precis innan jag föll ihop. Som tidigt som förvirringen och det där så vill jag så snabbt som det bara går återhämta mig så att jag kan återgå till det jag höll på med. Och när jag vaknar upp efter ett anfall ensam så finns det ingen som kan hindra mig i det steget där jag behöver vila och vakna till innan jag reser mig. För när jag är ny vaken efter ett anfall så tänker jag inte ordentligt. Så jag tänker inte på att jag behöver vila någon minut innan jag rester mig eller att jag kanske har skapat upp halva benet och att det behöver rengöras. För mig hjärna kopplar inte ännu då.
Precis efter ett anfall känner jag ofta eller nästan alltid ingen smärta alls. Jag kan stuka handleden, skrapa mig sunder och samman utan att jag märker det mycket senare.

Dagen har annars helt okej.

Jag är till det yttre som vilken annan 19 årig tjej. Men jag har flera olika osynliga handikapp. Ja mina anfall syns när jag får dem men i mellan anfallen sys de inte.
Jag har också Asperger och ADHD detta innerdär för mig att min hjärna inte arbetar på samma sätt som andra. Nej det märks sällan på mig att jag har dessa handikapp men jag sliter och måste tänka extremt mycket för att fungera normalt eller rättare sagt så normalt det bara kan vara. Det är inte så lätt att vara tvungen tvinga tillbaka virvelvindarna i mig som bara vill ut och rastlösheten och duracell som jag måste tygla för att passa in. Jag kan få en sån kick av överskott energi så Att jag börjar klättra på väggaran. Att inte förstå enkla beskrivningar för att min hjärna tar det BOKSTAVLIGEN och ibland inser jag att jag måste tänka om men ibland så går det inte för jag inser men hjärna vill inte hjälpa till. Jag har inte så bra konsekvens tänkande. Vilket kan ställa till det tack vare anfallen. Minnet är också en svårighet för mig. Jag har svårt att memorera och komma ihåg saker. Speciellt när jag ska läsa. Jag kan läsa samma sida flera gånger men kommer fortfarande inte ihåg vad som var viktigt. Att koncetera sig är också svårt då jag tar in allt omkring mig jag kan inte sortera bort onödig i tryck.

Trots detta så anpassar jag mig hela tiden för att fungera någorlunda normalt. Och det är något jag är van vid. Jag kommer alltid att onormal men det är inget hinder utan en superkraft som min omgivning kan uppskatta som hinder.